American Realist Painter, 1844-1916. Thomas Cowperthwait Eakins (July 25, 1844 ?C June 25, 1916) was a realist painter, photographer, sculptor, and fine arts educator. He is widely acknowledged to be one of the most important artists in American art history. For the length of his professional career, from the early 1870s until his health began to fail some forty years later, Eakins worked exactingly from life, choosing as his subject the people of his hometown of Philadelphia. He painted several hundred portraits, usually of friends, family members, or prominent people in the arts, sciences, medicine, and clergy. Taken en masse, the portraits offer an overview of the intellectual life of Philadelphia in the late 19th and early 20th centuries; individually, they are incisive depictions of thinking persons. As well, Eakins produced a number of large paintings which brought the portrait out of the drawing room and into the offices, streets, parks, rivers, arenas, and surgical amphitheaters of his city. These active outdoor venues allowed him to paint the subject which most inspired him: the nude or lightly clad figure in motion. In the process he could model the forms of the body in full sunlight, and create images of deep space utilizing his studies in perspective. No less important in Eakins' life was his work as a teacher. As an instructor he was a highly influential presence in American art. The difficulties which beset him as an artist seeking to paint the portrait and figure realistically were paralleled and even amplified in his career as an educator, where behavioral and sexual scandals truncated his success and damaged his reputation. Eakins also took a keen interest in the new technologies of motion photography, a field in which he is now seen as an innovator. Eakins was a controversial figure whose work received little by way of official recognition during his lifetime. Since his death, he has been celebrated by American art historians as "the strongest, most profound realist in nineteenth-and early-twentieth-century American art".  Related Paintings of Thomas Eakins :. | Portrait of William Merritt Chase | Portrait | Taking the Count | The Landscape ofSeville | Landscape of Biglin |
Related Artists:
Henri Evenepoel
Belgian, 1872-1899 was a Belgian artist whose most important works are associated with Fauvism. He first studied art in Brussels at the Acad??mie des Beaux-Arts between 1889 and 1890, and entered Paris's Ecole des Beaux-Arts in 1892. Evenepoel entered the atelier of Gustave Moreau in 1893, which put him in contact with Henri Matisse and Georges Rouault. The artist debuted a portrait of his cousin (Louise in Mourning) at the 1894 Salon des Artistes Français. He showed four portraits at the Salon du Champ-de-Mars in 1895 and continued to exhibit there until his death. His first solo exhibition came at the Brussels Cercle Artistique (December 1897 C January 1898). Family and friends were the artist's preferred subjects; his full-length portraits, often against a neutral background, show the influence of Edouard Manet and James Abbott McNeill Whistler. His Parisian scenes were influenced by Henri de Toulouse-Lautrec and Jean-Louis Forain.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Lodovico Mazzolino
Italian High Renaissance Painter, 1480-1528